J A Selander tog strid för det fria ordet i kamp mot feghet och anpasslighet

Insatserna var stora för de allt för få svenska publicister som tog strid mot Nazityskland och för det fria ordet här hemma. Vi känner till åtalet mot JA Selander 1939, som han sedermera friades från, och statens beslag av Eskilstuna-Kuriren, 1941 och två gånger 1942, på grund av dess kritiska artiklar om Tredje riket.

Men det är lätt för eftervärlden att enbart se ögonblicksbilderna och missa att detta var en utveckling. Det kvävande debattklimatet och den offentliga repressionen mot yttrandefriheten kom inte från en dag till en annan utan var en följd av en snabb men stegvis process. Den drevs av rädsla, flocktänkande och anpasslighet i stora delar av det svenska samhället.

Tydlig kritik mot nazismen var det vanliga förhållningssättet i svensk debatt på 1930-talet fram till andra världskrigets utbrott i september 1939. Nazitysklands framgångar på slagfältet, dess ockupation och kontroll av större delen av Europa, förändrade dock stämningarna i Sverige. Samlingsregeringens anpassningspolitik spred sig till tidningssidor i form av tigande och hukande gentemot nazismen, samt angrepp mot dem som vågade gå mot strömmen.

När så Hitlers krigslycka hade vänt, anpassade sig även den svenska offentligheten. Censuren släppte, tidningsindragningarna upphörde. Det blev åter lättare att vara manifesterad antinazist i Sverige. Den opportunistiska delen av pressen blev åter kritisk mot Nazityskland.

Men det är de fyra åren, 1939-1943, som definierar svensk anpasslighet och motståndskraft.

Många tidningskollegor som tidigare stod på samma sida som JA Selander inte bara tystnade i sin kritik mot förbrytelserna och de svenska eftergifterna gentemot Hitlertyskland utan deltog i den statliga censuren. Chefredaktörerna för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten, liksom chefen för Tidningarnas Telegrambyrå, satte sig i den statliga Pressnämnden som utfärdade varningar och tog fram anvisningar om hur tidningar borde skriva om känsliga saker.

Selander räknade sannolikt med att fängslas eller dödas i händelse av tysk ockupation. Mycket riktigt visade han sig vara nummer tre på Gestapos lista över svenskar som skulle oskadliggöras, efter Torgny Segerstedt och Ture Nerman. 

Samlingsregeringens ingrepp i det fria ordet var oerhörda, men de var samtidigt en del av det som var ett motsatsförhållande mellan pressen och den politiska makten. Journalistkollegors svek måste däremot ha tagit Selander särskilt hårt och mångdubblat hans känsla av utsatthet.

Inte desto mindre gjorde han sitt jobb som publicist. Hur han såg på sitt uppdrag när det var som tuffast framkommer i Eskilstuna-Kurirens jubileumsnummer, 8 december 1940. Sverige var omringat. Tyskland hade ockuperat Norge och Danmark och ingått en allians med Finland. Den svenska regeringen ingrep mot det fria ordet och tystnaden bredde ut sig.

”Tidningen kan inrätta sig bekvämt och ha det stormfritt omkring sig. […] Den kan låta räddhåga och likriktning fylla spalterna. Den kan tiga, eller på sin höjd tala tidens herrar till lags. Den kan med andra ord sälja sin själ och må gott. Den kan förråda ordet”, skrev Selander.

Men denna väg, där tidningen ytterst förråder folket, var inget för Eskilstuna-Kuriren, menade han i en allmängiltig slutsats om journalistikens uppgift när omständigheterna är som svårast: ”På vägen mot den dunkla framtiden har ordet inget annat val än att vara fritt.”

Få risker i vår tid kan jämföras med det som låg i vågskålen för Selander. Men hans förmåga att följa en inre demokratisk övertygelse i stället för att göra som de flesta andra, flyta med i det som är bekvämt och riskfritt, har ständig relevans som bör vägleda och inspirera.