Åsa Erlandsson: ”Jag har nog alltid haft ett kritiskt förhållningssätt”

Åsa Erlandsson jobbar till vardags på DN. Men just nu är hon uppslukad av ett nytt bokprojekt. Hon ska skriva om attentatet på Drottninggatan. Boksläppet sker i april nästa år.

– Det är kanske konstigt att jag bara skriver om attentat i mina böcker. Den förra handlade ju också om ett attentat. Men jag tycker att den här typen av händelser säger så mycket om vårt samhälle. Det är ju inte frågan om en ensam gärningsman. Den här typen av händelser sker inte i ett vacum. Det finns något mer bakom.

Och just det som sker bakom, innan och efter är det som intresserar Åsa Erlandsson. I sin bok om dådet i Trollhättan, då en ung man gick in med svärd och dödade och skadade barn och vuxna på en skola, handlar både om individer. Men även om samhället i stort.

– Det finns så många lager. Men gemensamt för dem alla är att de är systemhotande till sin natur. Och här har den granskande journalistiken en otroligt viktig roll. Den förklarar svåra skeenden. På djupet.

Sanningen är en stark drivkraft

Åsa Erlandsson vill berätta hela historien, hon vill komma sanningen så nära hon kan. Och just sanningen och det kritiska ifrågasättandet är en stark drivkraft för henne.

– Jag har nog alltid haft ett kritiskt förhållningssätt till min omgivning. Inte för att söka effekt eller vara motvalls. Jag känner bara att de kritiska frågorna måste ställas, även om det kan kännas obekvämt. Men konstigt nog är det aldrig det för mig. 

Men hennes frågor har inte alltid mötts av välvilja. Inte ens i unga år.

– Jag minns ett kvartsamtal när min lärare beklagade sig för min mamma. Hon sa: Åsa ställer så många och onödiga frågor. Jag minns att jag reagerade och svarade, att är det inte därför du jobbar här, för att svara på dem. Jag har tänkt på den läraren i dag. Undrar om hon vet att jag livnär mig på att ställa de där obekväma frågorna.

Med sin törst efter svar var journalistiken ett självklart mål för Åsa Erlandsson redan tidigt i livet.

– Jag har funderat över mitt vägval själv. Jag har liksom inga förebilder eller så. Men visst, det fanns ett samhällsintresse hemma, det gjorde det. Mina föräldrar läste tidningar, vi läste mycket överlag. Men jag har velat blir journalist så länge jag kan minnas. Det började redan i förskolan. Min syster började göra en tidning och jag fick hjälpa till. Men hon tröttnade, det gjorde inte jag. Och det bara fortsatte, det var otroligt lustfyllt. 

Vägen har dock inte varit spikrak eller enkel.

– Jag sökte och sökte men kom inte in på journalisthögskolan. Jag fick lov att göra högskoleprovet sex gånger. Och sista gången hade jag nästan gett upp. Jag sökte till polishögskolan samtidigt. Helt plötsligt kom jag in på båda utbildningarna och fick lov att välja. Det blev journalist, det stod trots allt på plats ett, två och tre på min topplista över yrken.

Kritiken mot journalistkåren

Åsa Erlandsson har fortsatt ställa de där obekväma frågorna genom hela sin yrkesgärning. Det har lett till en rad utmärkelser för granskningar. Och hennes kritiska förhållningssätt har även riktat sig mot sitt eget skrå – journalisterna. I sin bok om Trollhättandådet ägnar hon ett helt kapitel just kring mediedramaturgin och problem som uppstår när journalister springer i flock.

– Jag tänker på den hjältestory som skapades runt ett av de första offren, Lavin. Förövaren gick in i skolans café och dödade honom först. Snabbt började medier reproducera hjältemyten om Lavin, som med sina bara händer räddade barn från att dödas av gärningsmannen. 

Hjälteberättelsen skavde när hon började skriva boken. Den kändes oäkta.

– Det är faktiskt få hjältestorys som är sanna om du börjar skrapa på ytan. Och inte heller denna var sann. Lavin hann sannolikt aldrig uppfatta hotet. Det värsta var att de anhöriga tidigt fick veta av polisen vad som faktiskt skett. Att sedan läsa om händelsen på det sättet har slitit sönder familjen. De visste ju att det inte stämde. 

Åsa Erlandsson tror att orsaken till medias flockmentalitet dels beror på behovet av dramaturgi. Dels på att journalister är dåliga på att granska nedåt.

– Journalister är bra på att ställa kontrollfrågor uppåt. Det kommer naturligt. Men att ställa kontrollfrågor till brottsoffer görs inte lika ofta. 

Vad kommer ditt starka ifrågasättande ifrån tror du?

– Kanske från mitt civilkurage. Forskare har visat att civilkurage är ett aktivt val. Människor med civilkurage tar ett inre beslut. För mig har det varit att jag bestämt mig för att vara den som står upp för andra, jag ska vara så där obekväm och ställa de svåra frågorna. Det handlar nog om ett inre behov hos mig. Vem vill jag vara när jag ser mig i spegeln?

Åsa Erlandsson har ofta fått höra att hon är modig. Men det vänder hon sig emot.

– Jag har inga som helst problem med att vara obekväm. För mig är det inte obekvämt att ställa de jobbiga frågorna. Därför upplever jag inte mig själv som modig heller. Jag gör ju inget jag är rädd för.

Under åren som journalist har Åsa Erlandsson både jobbat på traditionella tidningsredaktioner. Men hon har också jobbat på en hel del facktidsskrifter. Svensk Polis, som ägs av staten. Men också på Vårdfokus, som är sjuksköterskornas tidning. Hon har därmed fått en unik inblick i hur både polis och sjukvård arbetar, vilket har hjälpt henne i de granskningar hon gjort. Men att granska en yrkesgrupp som dessutom är hennes läsare är ibland svårt.

– Ja faktiskt. Läsarna har ibland inte uppskattat de granskningar vi gjort. Det förbluffade mig faktiskt. Det fanns vissa som inte tyckte vi skulle skriva om missförhållanden inom deras eget skrå.

Min uppfattning är klar – släck internet

Men utmaningarna i dag är många för en granskande journalist. Polariseringen ökar och hot och hat har blivit vardag för många. Åsa Erlandsson är inte direkt optimistisk inför framtiden.

– Vi kan se att de negativa krafterna bara växer sig starkare. Det finns inget som tyder på motsatsen. Var finns de goda motkrafterna undrar jag. Här tror jag att den fria journalistikens roll blir avgörande. JA Selander verkade under ett världskrig. Vi är mitt i ett annat sorts krig i dag. Det sker framförallt digitalt. Och nu är vi på väg mot en valrörelse som kommer bli stökigare än någonsin. Min uppfattning är klar – släck internet.