Nalin Baksis tal vid utdelningen av Selanderpriset 2024

En skam för Europa att antisemitismen åter har trängt in i vår vardag

Stort tack för priset! Jag blev både mycket förvånad och mycket hedrad över att tilldelas detta fina pris.

Den amerikanske presidenten John F Kennedy lär ha sagt att man till varje pris måste göra sin plikt oavsett vilka uppoffringar som krävs. Det är det som är källan till mänsklig värdighet.

Detta var också Selanders inställning. Selander var en av få röster i Sverige som på 1940-talet offentligt fördömde Nazityskland och tog kraftigt avstånd från antisemitism. Trots att han riskerade att fängslas eller dödas om tyskarna hade ockuperat Sverige. Selander försvarade rätten att uttrycka sig fritt och var inte rädd att kritisera samlingsregeringens försiktiga förhållningssätt till Nazityskland. 

Det är därför mycket hedrande att få ett pris i Selanders namn.

Jag kan lätt föreställa mig hur Selander sitter vid bordet med andra chefredaktörer och hävdar sin åsikt medan alla andra är tysta. Utan att dra jämförelsen för långt har jag varit med om liknande situationer själv t ex när jag drev kravet om individualiserad föräldraförsäkring. Jag satt i partistyrelsen och verkställande utskottet, Göran Persson var partiledare och statsminister. Det var inte min karriär jag tänkte på i den situationen utan det verkligt svåra var att partikamrater gav vika och övergav mig trots att jag visste att de delade min uppfattning. 

Selander förde sin kamp mot antisemitismen och för det fria ordet innan min pappa var född. Det är skrämmande att Europa idag står inför samma utmaning med växande aggressiv antisemitism.

Antisemitismen har växt fram långt före 7 oktober

Det är en skam för Europa att antisemitismen åter har trängt in i vår vardag. Det är sorgligt och skrämmande att judar i Sverige inte känner sig trygga. Vi har alla ett ansvar att reagera när vi ser medmänniskor trakasseras. Många verkar se antisemitismen som en ny företeelse kopplat till Israels hårda reaktion på Hamas massaker på civila judar den 7 oktober. Jag har i mer än 25 år bevittnat hur antisemitismen brett ut sig i Sverige.

Och kanske har jag berörts extra starkt då jag själv som ung kurd i Turkiet känt hur det var att vara oönskad, bespottad, och ses som en lägre stående människa. Enbart av anledningar jag inte kunde påverka. Mitt brott? Det var en enda sak. Jag var född kurd. 

Jag har släktingar som fängslats och dödats av den turkiska staten för att de var kurder och ville ha mänskliga rättigheter och bli sedda och behandlade som människor. Min man Cheko  som sitter här idag blev som 17-åring fängslad och torterad bara för att han kämpade för kurdernas mänskliga rättigheter. Turkiet var på den tiden som ett apartheidland. Kanske är det en av anledningarna till att jag inte stilla kan se på när antisemitismen gror i vårt demokratiska och fria Sverige.  

Islamismen driver på antisemitismen

Redan i början av 2000-talet berättade tre lärare på Tensta gymnasium för mig hur svårt det var att undervisa om Förintelsen. Elever med muslimsk bakgrund ifrågasatte att den hade ägt rum och blev så provocerade att det var svårt att ta upp ämnet. 

År 2009 berättade en vän med judisk bakgrund att han inte vågade ställa sin sjuarmade ljusstake, Menora, i fönstret i sin lägenhet i Tensta. Redan då såg jag sambandet mellan den ökade antisemitismen och den framväxande islamismen och slog larm men tyvärr tog de politiska partierna inte varningen på allvar. Tvärtom betraktades islamisterna som muslimernas legitima företrädare och fick miljontals kronor för att bekämpa islamofobi.

Jag minns särskilt en debatt jag hade i radion år 2003 med miljöpartisten Mehmet Kaplan där jag lyfte antisemitismen bland unga muslimer som ett stort problem. Kaplan förminskade problemet genom att förklara att det berodde på att de muslimska ungdomars bröder och systrar mördades i Palestina.

Jag mindes 1980-talet då jag gick i demonstrationer mot Israel efter massakern i Sabra och Shatilla. En skoningslös massaker mot två flyktingläger.

Redan då fanns ett starkt engagemang för det palestinska folket. Men engagemanget byggde inte på religionsmotsättningar. De fåtal unga människor i Tensta som var engagerade tillhörde de mest pålästa ungdomarna som var väl insatta i andra världskriget och förintelsen och i första hand fick sin information genom svensk media. Det perspektiv som då lades på Palestinakonflikten handlade om höger och vänster, i de fall förtryck och befrielse inte räckte som motiv för engagemanget. 

Efter hand blev det uppenbart för mig hur framgångsrika islamisterna var i sin propaganda. Svenska media förlorade sitt inflytande och islamisterna formade ungdomarnas världsbild med antisemitism som ett viktigt inslag. Då förstod jag varför ungdomar i Tensta plötsligt började förneka Förintelsen.

Men det är inte bara utifrån mina erfarenheter i Tensta som jag såg antisemitismen växa. År 2015 arbetade jag på en avdelning på St:Görans sjukhus. En ung läkare från Malmö berättade att hon växte upp som vilket svenskt barn som helst och aldrig reflekterade över sin judiska bakgrund. Men från det att hon började på gymnasiet, med ett efternamn som tyder på att hon är jude, blev hon trakasserad och bespottad. Om någon patient undrade över hennes bakgrund, svarade hon att pappan kom från Nordafrika. Det var enklast så. Antisemitismen hade normaliserats och man till och med anpassade sig efter den.

Förtryckt, föraktad och diskriminerad

En händelse som har fastnat i mitt minne visar hur antisemitismen har fått fäste i vår vardag är det jag fick bevittna en tidig morgon i oktober 2021 när jag satt på t-banan mot Mörby centrum. Bredvid mig satt en pojke i tioårsåldern mitt emot sin mamma. De pratade tyst på ett språk som jag tyckte mig känna igen men inte kunde placera. Strax innan jag skulle gå av vände jag mig till mamman och frågade vilket språk de pratade. Hon sade, väldigt tyst på engelska, att det var hebreiska och att de inte vågade prata högt eftersom det finns folk som inte tycker om judar. 

Det var som att få en kniv i magen. Jag slungades tillbaka till min barndom i Kurdistan. Där fanns det folk som inte tyckte om kurder. Kurdiska språket var förbjudet och vi fick inte prata kurdiska med varandra i skolan. När folk frågar mig vad som var det bästa med att komma till Sverige svarar jag att det var att få vara den jag är, att fritt få tala kurdiska, lyssna på kurdisk musik och läsa kurdiska böcker. Och här satt jag nu bredvid en pojke som inte vågade prata högt på sitt språk i det demokratiska och toleranta Sverige. 

Jag såg mig själv i den lille pojken, men i ett land som ska vara fritt och demokratiskt. Jag tittade på honom och utbrast ”Åh, hebreiska som är så vackert! Jag brukar lyssna på sångerskan Ofra Haza”. Jag ville att han skulle känna sig omtyckt och accepterad. Och inte som jag kände mig i min barndoms Turkiet: förtryckt, föraktad och diskriminerad. 

Det är dags för oss muslimer att ta strid mot den islamistiska propagandan och fördöma antisemitismen bland muslimska ungdomar. Om vi muslimer tiger finns det andra som gärna beskriver oss muslimer som antisemiter.

Då är det inte frågan om att fördöma islamisterna utan att utnyttja islamisternas antisemitism för att svartmåla alla muslimer. Jag tänker naturligtvis på Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och uttalade antisemiter bland sina företrädare. De vill ställa oss judar och muslimer mot varandra. 

Jag har sett att judar i Sverige aldrig låter sig utnyttjas i Sveridemokraternas propaganda utan konsekvent fördömer alla deras  attacker på muslimer.

Vi muslimer måste agera på samma sätt. 

När jag fyllde 50 år fick jag en Davidsstjärna av mina vänner Willy Silberstein och hans fru Cissi Katzeff. De uttryck för antisemitism som jag sett har gjort mig ledsen och bestört. Därför har det känts både viktigt och fint att bära Davidsstjärnan som ett stöd till alla judar från en muslimsk kvinna. Människor med judisk bakgrund ska inte behöva stå ensamma i kampen för sin rätt att existera.